A little touch of me is all you need

Det är roligt hur livet kan vara ibland, man säger en sak och gör en annan.
Jag vet inte riktigt vad jag vill ha ut av det här, eller jo det vet jag.
Men jag vet inte bara hur jag ska säga det utan att det blir konstigt.


Och snart åker vix och jag känner att jag kommer bli så ensam.
Hon förstår mig så bra och jag vill inte att hon ska åka.
Självklart vill jag att hon ska åka och uppleva allt hon drömt om,
men om jag får vara egoistisk vill jag inte att hon åker.
Men visst skulle det bli såhär någon gång i livet, att man skulle gå åt olika håll.
Men nu när det är så nära känns det mer verkligt än någonsin.
Och jag vill inte att det ska bli verkligt, jag vill att tiden på högstadiet fortfarande ska vara här.
Att vi kunde stanna där föralltid, för då hade vi iaf varanda nära.
Jag har så många gånger saknat den gemenskapen man har när man är yngre.
Men sen får man ett annat liv, andra saker att tänka på.
Saker som man då inte såg som något som stod i vägen för den fina vänskap man hade då.
Men jag vet att vi redan har gått vidare sedan en lång tid tillbaka.
Det enda som känns konstigt är att jag står och trampar på samma gamla vanliga ställe som alltid.
Det är svårt att se alla andra förändra och gå vidare, medan man själv inte vet ett skit vad man ska göra med sitt liv.
Jag beundrar veklingen Vicky som vågar ta klivet att förverkliga sin dröm, att resa till ett annat land och uppleva allt möjligt som hon aldrig skulle kunna göra om hon stannat här i Sverige.

Men som vi alla vet, drömmar är något att hålla fast vid, även om dem är långt borta.

Jag har mycket mer att säga, so i will keep it coming.
//J