Man tycker att en person som förlorat sin pappa borde få lycka hela livet.
Jag tyckte livet var bra, att jag äntligen var lycklig.
Så där som man verkligen känner det och vet det.
Att man kan se på alla andra och tänka, fan vad bra jag har det.
Att kunna sväva sig fram på tankar hela dagarna.
Lyckliga tankar.
Men så fort något går bra, så fort man känner sig fulländad med livet, för tillfället,
så kommer det något i vägen som stoppar det.
Varför kan inte någonting bara vara någon gång?
Lägenheten är great, det vet jag.
Men jag och T har inga jobb nu, så det är ett problem.
Jag har sökt hundra jobb men inte fått ett ända.
Medan F har fått jobb i en butik, men sedan kanske får någon sorts anställning på VB nu.
Så nu vet F inte vad F ska göra.
Dessutom ska F jobba i två veckor nu, varför frågar ingen mig?
Jag som inte heller har något att göra på dagarna, jag som behöver jobba för pengarnas skull.
Det var då som lyckan började sjunka.
Och nu menar jag inte att jag bara blev lite ledsen.
Jag blev deppig, så deppig att det till och med kändes i magen.
Fan vad saker och ting kan göra ont, på något konstigt sätt.
Sedan får jag reda på att T´s bil har pajjat.
Great, ännu en grej nu. T har inte ens haft bilen länge, kanske några veckor.
Livet är orättvist.
Man tycker att en person som förlorat sin pappa borde få lycka hela livet,
eller åtminstånde en massa medgångar
Så borde naturens lagar bara vara.
Så nu har vi ingen bil.
Vilket i sin tur kommer gå ut över våran flytt på Fredag.
Ni ser ju själva, lyckan bara sjunker.
Sedan är problemet, var man ska sova i natt?
Jag har inte längre ett eget rum.
Jag sover ju hos mamma tillfälligt nu.
Men hon skulle ha en kompis här och jag får sova på soffan i natt.
Det kommer bli så skönt att kunna ha en egen lägenhet som man kan kalla hem.
Ibland tänker jag, vad fan ger jag mig in på?
Men sen, så tänker jag, jag svälter hellre och har en egen lägenhet än att inte veta var jag ska bo.
Jobb imon, ingen lust, men måste!
Så där som man verkligen känner det och vet det.
Att man kan se på alla andra och tänka, fan vad bra jag har det.
Att kunna sväva sig fram på tankar hela dagarna.
Lyckliga tankar.
Men så fort något går bra, så fort man känner sig fulländad med livet, för tillfället,
så kommer det något i vägen som stoppar det.
Varför kan inte någonting bara vara någon gång?
Lägenheten är great, det vet jag.
Men jag och T har inga jobb nu, så det är ett problem.
Jag har sökt hundra jobb men inte fått ett ända.
Medan F har fått jobb i en butik, men sedan kanske får någon sorts anställning på VB nu.
Så nu vet F inte vad F ska göra.
Dessutom ska F jobba i två veckor nu, varför frågar ingen mig?
Jag som inte heller har något att göra på dagarna, jag som behöver jobba för pengarnas skull.
Det var då som lyckan började sjunka.
Och nu menar jag inte att jag bara blev lite ledsen.
Jag blev deppig, så deppig att det till och med kändes i magen.
Fan vad saker och ting kan göra ont, på något konstigt sätt.
Sedan får jag reda på att T´s bil har pajjat.
Great, ännu en grej nu. T har inte ens haft bilen länge, kanske några veckor.
Livet är orättvist.
Man tycker att en person som förlorat sin pappa borde få lycka hela livet,
eller åtminstånde en massa medgångar
Så borde naturens lagar bara vara.
Så nu har vi ingen bil.
Vilket i sin tur kommer gå ut över våran flytt på Fredag.
Ni ser ju själva, lyckan bara sjunker.
Sedan är problemet, var man ska sova i natt?
Jag har inte längre ett eget rum.
Jag sover ju hos mamma tillfälligt nu.
Men hon skulle ha en kompis här och jag får sova på soffan i natt.
Det kommer bli så skönt att kunna ha en egen lägenhet som man kan kalla hem.
Ibland tänker jag, vad fan ger jag mig in på?
Men sen, så tänker jag, jag svälter hellre och har en egen lägenhet än att inte veta var jag ska bo.
Jobb imon, ingen lust, men måste!
//J
Kommentarer
Trackback
